Det kan alltid bli värre...

Vaknade inatt av att Harry spydde på mig. Och ja, ni fattar hur det gick sen. Det kräktes och byttes lakan hela natta. Sen imorse var han lika pigg som vanligt. Men fick inte gå till skolan förstås. Och med både Harry och Caesar hemma och inga direkta planer är det som gjort för bitbråk, slagsmål och skrik. Det är inte direkt ren och skär kärlek man känner i dessa lägen. Och sen all nattens tvätt på detta. Kommer ner i tvättstugan som ligger i vår läskiga källare för att fortsätta, och finner att golvet är täckt av vatten. Suck. Ringer hustomten Miguel som lovar att komma titta.

Samtidigt som jag hör Harry skrika som en stucken gris. Caesar har nästintill bitit hål i Harrys arm. Jag skäller lite. Och ingen kunde brytt sig mindre. Sen går jag ner i spökkällaren ännu en gång för att se hur det ser ut med vattnet på golvet. Då slår dörren igen med en smäll, och så hör jag barnen skratta. Jag går upp för att öppna dörren, och inser snabbt att de låst in mig.
I den vattenfyllda spökkällaren. J-a ungar. Jag tigger och ber om att de ska öppna dörren. De låtsas att de inte förstår, eller så är det så att de faktiskt kanske inte förstår på riktigt. Men de skrattar så de skriker därutanför, så det tror jag inte. Sen går de iväg och tittar på TV. Ett bra tag. Till slut kommer de i alla fall tillbaka och öppnar. Och väntar sig beröm. Skulle inte tro det.
Nu sover dom middag. Då är dom ändå lite gulliga.