Vi var i parken. Harry hade sjukt kul i rutschkanan. Han var en av de där irriterande barnen som bara ligger kvar längst ner i kanan efter åket. Eller så var det jag som var den irriterande föräldern som inte plockade bort honom därifrån.
Jag gick förbi den här gulliga affären kanske 20 gånger när jag travade runt varv på varv nere runt Hudson för att få Harry att somna, så att jag skulle få äta lunch i lugn och ro. 
När han äntligen somnat efter 1,5 timma förstod jag att jag hade allt från 5 till 30 minuter på mig att äta innan Caesar skulle vakna och vara hungrig. Artikeln här om Kirstey Alleys viktnedgång och uppgång igen tog mig resten av eftermiddan att ta mig igenom. I etapper. Man underhåller knappast sina hjärnceller på bästa sätt.Men nu vet jag i alla fall att kärnan i Kirsteys vikt-problematik är att hon slutade att väga sig. Och att hon älskar smör. I sjuka mängder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar