Packade tidigt imorse ner båda ungarna i vagnen och gick ner på stan. I riktning mot Riddargatans BVC. Harry fann promenaden vädligt spännande. Vi hänger ju mest på Gärdet i vanliga fall, och det är en väldigt stor skillnad på folklivet nere på stan kontra Gärdet. Längesen jag såg så många fula, sura och trötta män. Harry verkade inte notera de ansträngda grimaserna på de vi mötte, utan skrek glatt "hej!" till var och varannan suris.
När går man från att vakna som en liten glad solstråle varje morgon, till att vakna som en suris? Vad är det som händer längs vägen egentligen? Är världen så hemsk?
Harry finner sig snabbt tillrätta i labbets väntrum, och det vi ser här på bilden är dagens sista glada minuter. Efter det här kommer sticket, och en ledsnare Harry kan jag knappt minnas att jag sett. Caesar symptatiserade med att skrika som en vansinnig från sin lite sämre åskådarplats i vagnen.
Att ta blodprov är inget Harry vill göra igen.
1 kommentar:
Jag har ofta ställt mig exakt samma fråga. Var kommer alla dessa sura människor ifrån och hur blev de sådana? En mycket intressant fråga.
Hoppas att lillkillen är lite gladare nu. Ett stick tidigt på morgonen gör ju ingen glad.
Skicka en kommentar