onsdag 9 januari 2013

Tiden

Igår morse när vi gick upp hade snön kommit tillbaka till barnens stora glädje.
Här är lilla Love i snön för ett år sen. Det är så sjukt alltihop. Nu har det gått fyra och en halv vecka sedan han dog. Och tiden känns konstig. Det känns som att man inte riktigt får ihop det. Ibland känns det som han varit borta så himla länge. Och i nästa sekund fattar man inte att han ÄR borta. För alltid. Det är ju helt overkligt. Kan det någonsin kännas på riktigt undrar jag.
Upplagd av kl.

2 kommentarer:

anna sa...

Känner igen känslan. Tror inte riktigt hjärnan hänger med när någon så nära plötsligt är borta. I minnet försvinner de dock aldrig, alltid med när som helst vi vill.
Fint att ni delar med er av detta, så fint skrivna inlägg. Love verkar ha varit väldigt älskad!

9 januari 2013 kl. 14:19
Karin sa...

Så otroligt älskad! Och kommer verkligen aldrig försvinna i minnet.

12 januari 2013 kl. 07:52

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)