Ullis och jag vid ett pepparkakshus signerat pappa i mitten på 80-talet.
Jag är så otroligt glad över att jag har en så himla fin syster, och att vi har en så nära och bra relation. Att hon nu är med om det värsta en människa kan uppleva är helt fruktansvärt. Man vill bara vara nära och stötta på alla sätt man kan. Hennes barn, är mina barn, och hennes sorg, är min sorg.
Att vi är långtifrån varandra rent fysiskt stora delar av tiden är jobbigt, men det gör kanske också att vi är närmre varandra när vi får chansen att vara ihop. Hon är också fantastisk på att se det positiva i livet. Som att livet i LA ger oss och våra nära ytterligare en dimension.
Fina bästa syster, saknar dig redan. Jag är så lyckligt lottad som har dig!
Och så fina mamma och Ulrika och jag. I slutet på 70-talet, skulle jag tro att det är.
Det här med pepparkakshuset - mamma var säkert också delaktig, men av någon anledning minns jag det som att det var pappa som byggt det. Man får ju aldrig någon direkt credd av att vara den som jobbat med degen i timmar...
4 kommentarer:
Följt din blogg i ett par år. Tycker mycket om den. Du skriver bra och tar fina bilder. Skönt att få drömma sig bort till LA och ett annat klimat än här hemma. Brukar aldrig kommentera men nu måste jag. Du ser ut att vara väldigt lik din mamma och man ser vem dina söner liknar.. :-)
Väldigt fin kärleksförklaring till din familj och till livet. Än en gång tack för att få ta del av din vishet. /Malin-Malin
Tack för fina ord!
Jag har läst din blogg till och från under lång tid nu. Kikade in precis och läser om det fruktansvärda som hänt din familj. Jag känner er inte, men ändå bränner tårarna i mina ögon. Ingen ska behöva vara med om något så hemskt. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden från min familj, mina underbara syskon och fantastiska syskonbarn och nu önskar jag inget mer än att jag kunde få vara hos dem och krama om dem.
All styrka till er! /Lotta
Skicka en kommentar