Vertigo

Traditionsenligt (för oss) avslutade vi öken-helgen med en tur upp i San Jacinto Mountains. Landskapet är verkligen slående när man kommer körande såhär...

Nerifrån.

Jag har riktig höjdrädsla, men vet inte riktigt om man kan kalla det för äkta vertigo. Men tillräckligt för att jag aldrig skulle vilja stå nära fönstret såhär som barnen gör. Vi är alltså här på väg upp i bergbanan. Färden kommer sluta på 8000 feet.

Henrik gillart.

Sådärja. Här sitter lilla mamman tryggt. Med sina babysar i ett stadigt grepp.

På toppen. Man blir verkligen hänförd. Och krampaktigt håller jag fast i kameran som att jag skulle kunna tappa den 8000 feet trots att jag inte ens är i närheten av staketen. Är det kanske riktig vertigo jag har?

Harry kikar efter måne eller stjärnor skulle jag tro.

Och vad Caesar gör har jag svårt att uttala mig om. Ser man ens något om man tittar in i en sån här kikare från fel håll? Sökaren är ju på andra sidan.

Oh, här stod jag riktigt nära.

Sen ville dom åka ner igen. 45 grader F är inte så skönt i t-shirts och shorts.

Och fy vad fort det gick ner!

Ett trött gäng.

Chauffören.

Hejsvejs Palm Springs. Ses nog snart igen!