Veckoritualen

För ett par veckor sen införde pappa Henrik en ny veckoritual här hemma, för Caesars skull. Tanken var att ritualen skulle gå av stapeln varje måndag kväll. Och alldeles nyss var det dags för denna veckas uppspelning av National Anthem USA. Det vill säga amerikanska nationalsången. Henrik tycker att det är viktigt att Caesar, som familjens enda äkta Amerikan, ska känna till sina rötter. Och hedra dem. Det är den här versionen av nationalsången som spelas hemma hos oss.

Trist

Vi skulle egentligen gått på kräftskiva igår, och det var med stor besvikelse vi insåg att vi skulle bli tvugna att vara hemma. Båda ungarna sjuka. Inga glada miner direkt. Just på den här bilden upplever Harry ett väldigt ledsamt ögonblick. Han plågas något enormt av längden på kalasbyxorna. Polarn & Pyrets fel igen.

Närradio

Hittade pappa såhär i sängen igår morse. Med en liten radio tryckt mot örat. För att inte störa mamma. Hon håller honom hårt.

150 watt!

Av någon för mig helt outgrundlig anledning hade dagis bestämt att det var planeringsdag idag. Varför hade de inte sådana innan dagisstarten? Detta innebar att dagis alltså var stängt idag. Det ihop med att min man ikväll ska på Kristallen gjorde att jag tog ungarna och åkte ut på landet. Som tur var fanns även kusin Måns här. Idag har vi bland annat hängt lite inne i Mariefred. Där vi kollat på tåget.
Ätit varmkorv. Och jag hann i sedvanlig ordning med ett besök i min favoritaffär "Äntligen". Där inhandlades en mycket snygg golvlampa från "Watt & Veke". Pappa konstaterade att man max fick ha en 60-watt lampa i. "Men det är nog inget man behöver bry sig om.", tillade han fort. "Men herregud människa, vem vill ha en lampa i sitt vardagsrum på mer än 60 watt?", frågade jag. "Vet du vad det är för watt i de här lamporna?", fortsatte han stolt, och pekade på två olika lampor hemma i vardagsrummet. "Nej",sa jag. "150 watt!". Men man har väl ingen fabrik hemma i vardagsrummet? Vad är det som behöver belysas med omysiga 150 watt?
Efter lilla Mariefreds-touren fortsatte de snoriga kusinerna sin dag med en titt på sjukt skojiga "Madagaskar".

Åka-framlänges-världen

Mitt nya liv fortsätter. Fick sällskap av Issa och August under promenaden imorse.
Visst blir man förvånad över den nya färgsättningen på ingången till Djurgårdsparken. Jag fann den smått bisarr, tills min syster informerade mig om att de nu målat den i samma färgsättning som den hade vid Stockholms utställningen 1897.
Caesar fick ta storebror Harrys plats i vagnen under promenaden. Han höll fast sig hårt i bältet, och var stum av förvåning. En ny värld öppnade sig. Åka-framlänges-världen.

Storlekar

Efter dagis gick jag, Issa och ungarna till parken. Himlen öppnade sig och regnet öste ned. Som tur var ville Harry och Selma mest leka inne i tåget.
Harry i sin nya regnrock. Det är provocerande att Polarn o Pyret envisas med att göra kläder och medvetet märka dem med fel storlek. De har tagit på sig rollen att vara praktiska, och bestämma åt oss föräldrar att det är bättre att köpa för stora, väldigt mycket för stora kläder, som barnen sen ska kunna "växa" i. Ska Harry även kunna ha den här regnrocken i högstadiet?
Issa skrattar gott trots regnet som gör lekparken till ett enda stort gyttjebad. Det skulle jag också göra om jag visste att jag flyttade hem till LA nästa vecka, som hon faktiskt gör.
Selma och August kanske också skulle skina som små solstrålar om de visste vad som väntade.

Anischa

Gårdagens höjdpunkt var massagen hos Anischa. Har inte varit hos henne sen innan vi åkte till NY. Och i NY tyckte jag vid ett tillfälle att jag hittat en motsvarighet till henne, i en svart bastant kvinna. Men det hade jag inte, insåg jag igår när jag var tillbaka hos orginalet. The one and only.

Min duktiga man

Henrik clearade kalendern ett par timmar och målade om huset. Snyggt blev det.
Okej då. Lite hjälp tog han.

Mitt nya liv

Idag började jag mitt nya fräscha liv. Det liv som innebär att jag ska äta hälsosamt, motionera mycket och fika mindre. Jag började med en promenad runt Djurgården med Ullis efter lämning på dagis. Vi kunde inte hålla oss från ett fikastopp på Flickorna Voltaire Helin, dvs Skånska Gruvan. Som Ullis informerade mig om var en del i Stockholms-utställningen 1897.
Jag höll fingrarna borta från dessa. Mycket nöjd över det.
Sen, nästan direkt på första fikat, mötte jag upp med Jennie, för dagens andra fika/ lunch. Jag fick lära mig ett nytt slangord, "prostis". Det betyder ju då prostituerad.
Inte illa, två fika på första dagen av mitt nya liv.

Babybjörn istället för rullator

Jag kände mig som en riktig skurk som lämnade en snorig Harry på dagis idag. Men jag var i alla fall nästan helt ärlig mot fröknarna när jag lämnade. Efter det mötte jag och Caesar upp med Ullis.
Vi skådade något riktigt roligt. Utanför hissen i Sturegallerian såg vi två pensionärstanter i typ 85-års åldern. De fnissade järnet medan den ena försökte få på sig ett Babybjörnssele, samtidigt som den andra rullade en Bugaboo-vagn. Varken Ullis eller jag har någonsin sett så gamla damer själva med en bebis. Och det här med selen. Riktigt roligt. De talade dessutom tyska. Först trodde jag nästan att de kidnappat bebisen, men den verkade så nöjd att det nog inte var troligt.

Harry och Caesar

Bara en känsla

Direkt from NY

Finaste finaste Hannah - Harrys ljuvliga barnflicka från NY - kom och piggade upp sjuka lilla Harry med ett besök idag.
Vi ser fram emot nästa gång vi ses!

Och Henrik lär sig något viktigt.

Att en egenfångad, plockad, hängmörad och ungsstekt gås fotograferad i romantiskt vackert solnedgångsljus...
... och serverad med de finaste av primörer...
... smakar helvete. Och som jag nämnt tidigare, dyrare rätt får man leta efter. Slutpriset för denna fågel i arbetstid räknat landade på cirka 10 000. Precis som en exklusivare handväska. Och precis som en handväska skulle man bara kunna sätta på ett axelband på den färdiglagade fågel och få just en handväska. Där har ni konsistensen på köttet. Segt.

Jag lär Harry något mycket viktigt.

En plockad gås

Till följd av min mans agerande förra helgen, har vi haft en plockad gås hängandes i boden. Sen liggandes i frysen. Och idag på diskbänken. Henrik tror att vi ska äta denna gås till middag ikväll. Han gillar tanken på att vi skulle vara självförsörjande. Jag vet inte riktigt om jag håller med. Den här gåsen skulle kosta minst 7-8000 kronor - eller som en exklusiv handväska - om vi köpt den i en charkdisk. Plockandet och förberedelserna har pågått i timmar och dagar. Han har ägnat gåsen mer tid än mig och barnen den senaste veckan. I onsdags åkte han till exempel ut till ön för att som han sa "ha telefonkonferens i lugn och ro". Tjena.
Jag känner mig inte särskilt sugen på att äta den, men kommer givetvis smaka. Han köper inte mina djurväns-argument. Jag är ju till exempel en sann fantast av gåslever.
I princip säger han, att det här kanske är den lyckligaste maträtt jag någonsin kommer ha ätit.
Han har visst levt ett fint liv, gåsen alltså.

Kärringarna part II

Det är ju tydligt med tanke på kommentarerna kring det tidigare inlägget att det här är något som berör, och upprör många. Man vill hålla detta igång. Inte släta över och glömma. Jag återkommer i detta.

Kärringarna

Efter en bättre dag på dagis, följt av sjukt härligt häng i parken med Issa, Maja, Sara och barnen Harry, Caesar, Selma, August och Axel gick jag in på ICA för att handla lite frukt. I kassakön hamnade jag bakom två män i typ 35-års åldern som stod och pratade på ett skämtsamt sätt om sina fruar som "kärringarna". Så snackar Henrik ibland med sina kill-kompisar också, och jag har egentligen bara reflekterat över att det är löjligt. Men nu när man uppfostrar två små killar blir man väldigt receptiv för såna här saker. Är det okej eller inte undrar jag? Svårt att säga, men mest "inte okej".
Något annat jag stör mig på och som jag inte tycker är okej är den skuldbeläggning som också hela tiden läggs på mammor/ kvinnor. Typ när folk på skämt säger "har mamma varit dum mot dig?". Det är en fras som jag tycker sägs alldeles för ofta när det gäller allt från att barnen är hungriga till att de har för lite kläder på sig. Varför skulle allt vara mammans fel? Och varför är det så att hon varit dum? Jag tycker det är gammalmodigt, trist och alldeles super-onödigt att uttrycka sig så. Och små barn hör bara det man säger och inte det som står mellan raderna.
Jag vill att mina barn ska växa upp med en likvärdig bild av sin mamma och pappa. Oavsett om det är jag som är hemma med dom eller inte. Ingen är bättre eller sämre än den andre. Och ingen är kärring.

I kvarteren

Efter dagis hängde vi kvar i våra kvarter, och mötte upp med Lisa och lilla Kalle på fika.
Issa joinade.
Vi fortsatte till plaskdammen i Tessinparken.
Och där anslöt Sara. Riktigt kul! Så länge sen vi träffades. Sara hade som vanligt en el del att berätta om min man. Hon pratar nog mer med honom än vad jag gör.

Dagistrött

Dagisinskolningen går sådär. Harry har definitivt haft roligare stunder.

Caesar på galej

Igår kväll fick Caesar följa med på tjejmiddag. Det var alltså Caesar, jag, Maja, Martina och Issa som hängav oss åt skvaller och världspolitik.
Stundtals kändes det som att Caesar var Sturehofs maskot.
Tröttsamt, tyckte han.
Ändå tröttsammare är det med alla hålögda, tjockmagade stirr-gubbar som befolkar Sturehof. Maja försökte här ta en genre-bild på det "folket", bakom mig och Issa.
Kvällens bild, tyckte Issa.

BF middag

Mamma passade ungarna och jag och Henrik fick vår första BF (barnfria) middag sen Caesar föddes. Vi gick till "vår" restaurang, som av olika anledningar blivit Ulla Winbladh på Djurgården. Vi nästan dog av lycka över den absolut fulländade gåsleverterrinen som de numera har som förrätt där. Även om denna BF-middag inte varade längre än två timmar kändes det mer än bra.
Tills vi hoppade in i bilen för att åka hem. Det är något ovärdigt i att två gifta människor åker bil på det här sättet.
Henrik hävdar att det är mest förnedrande för honom som får känna sig som "chauffören". Jag håller inte med, utan tycker det är mer förnedrande att vara "barnet" i baksätet.

Harry börjar på dagis!

Idag var det Harrys första dag på dagis. Jag var helt övertygad om att han och jag bara skulle gå innanför dörren, och sen skulle han sticka iväg som en raket och leka med de andra barnen. Jag kunde inte haft mer fel. Han satt som klister vid mitt ben och ville inte ens sitta med vid samlingen som innehöll både sång och fruktstund. Efter ett tag släppte det något och på det stora hela verkade han ändå tycka att det var lite spännande.
Rörd blir man i alla fall när man ser sitt barns namn lite här och var.

The Human Destroyer

Henrik och jag har döpt om Harry till The Human Destroyer, han verkar helt ha tappat känseln och gör aldrig illa sig längre. Detta har resulterat i leken där han är Den Mänskliga Förgöraren - han fäller bak armarna och bröstar upp bröstkorgen och faller framåt. Var han än är. I soffan, i sängen, på borden och helst på oss förstås.
Efter en tidig morgon, med Den Mänskliga Förgöraren på speed bestämde jag mig för att vi skulle trotsa den rådande stormen, och ta oss ut.
Det blev ett bad i tunnan. Snart lämnar vi ön för stan. Känns lite vemodigt även om vi snart är tillbaka.

Kräftskiva

Henrik och jag passade på att fira sista kvällen i vårt gula hus med en kräftskiva. Nästa gång vi äter middag här är huset förhoppningsvis grått. Åh gudars vad gott det var! Hemfångade och hemkokta kräftor.
Av skalen och spadet kokade Henrik en superfond som vi ska göra fiskgryta på ikväll. Så gott.