Efter brunchen åker vi till ön. Det är så dimmigt på vägen dit att man knappt ser mötande bilar. Så fort vi parkerat vid bryggan anar jag en stor glädje hos Henrik. Det ligger tjocka isflak på vattnet och sikten är så dålig att man knappt ser bryggan. Att vår ö ligger därute är helt omöjligt att se om man inte vet om det. Det kunde inte bli bättre om man heter Henrik Bastin. Dagen till ära har vi fått låna Jörgens plåtbåt Hille. Vi kan inte ha någon av våra båtar vid bryggan längre, då något vidrigt ligistgäng fått för sig att förstöra både bilar och båtar.
Jag och Harry hoppar ner i fören. Jag känner mig rädd innan vi ens lämnat bryggan. Ångrar bittert att jag inte hade min flytväst i båten, gravid och allt. Harry har självklart flytväst, alltid. Det här är sikten från där vi sitter.
Kapten Henrik älskar detta, och kunde inte vara gladare!
Harry är rädd.
Jag är livrädd. Det gick förstås bra och nu pustar vi ut inne i huset. Henrik lagar en god gryta och känner sig väl manlig eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar